mattssonfelicia.blogg.se

Den 21a oktober gick jag dit igen, denna gång i sällskap med pappas fru som jag berättat om händelsen för. Jag ville prata med en vuxen och då jag inte ville göra mina föräldrar oroliga ifall det bara skulle visa negativt berättade jag för henne som lovade att inte berätta för någon annan. Så där satt jag en onsdagsförmiddag mittemot barnmorskan på ungdomsmottagningen, denna gång fanns det inga frågetecken, bara ett rakt svar. Ett possitivt test. Jag vet inte om jag log eller grät påvägen ut till Heidi, förmodligen var det någon underlig grimas däremellan. 

Hur reagera jag då? Vad kände jag? Tvekade jag? 

Jag hade bara ett svar i huvudet till mig själv. Jag ska behålla. Aldrig att jag skulle kunna göra mig av med mitt eget barn, vad folk än säger till mig om att det inte är en människa än, att den inte känner någonting osv. För jag kände något, det var min lilla skatt, min lilla ängel där inne. 

Såklart tvekade jag många gånger om jag skulle klara det, om jag skulle va bra nog att ta hand om något så värdefullt. 

Mina och Nicos föräldrar? 

De fanns där och stöttade oss hela vägen, de reagerade som föräldrar ska reagera. Såklart tyckte de det var dumt av oss men slutade aldrig stötta oss för en minut. 

Den 7e november kom vi ut med graviditeten, vi trodde då att jag var i vecka 10 men det visade senare på första ultraljudet att jag bara hade varit i vecka 8.

Första ultraljudet var den 15e januari där de flyttade fram det beräknade datumet till de 23e juni. Vårat lilla hjärta hade då inte ett fullt utvecklat hjärta så vi bokade in en ny tid för ultraljud. Inte heller kunde vi se om det var en pojke eller flicka där inne.

Den 5e februari hade vi vårat andra ultraljud. Det var en frisk liten flicka där inne. Hade haft på magkännsla hela graviditeten att det skulle vara en flicka men Nico envisades hela tiden med att det skulle vara en pojke, han håller fortfarande hoppet på de 2 procenten att det är en pojke. 

Några månader efter fick jag vad jag skulle vilja kalla värkar så jag åkte in till akuten som kollade så bebisen mådde bra. Det var ingen fara med henne och vi kollade även livmodertappen som var 35mm. Efter några veckor fick jag värre värkar och åkte in en gång till. Denna gång hade jag gått så långt i graviditeten att de skickade mig till förlossningen direkt. Där möttes vi av en riktig otrevlig barnmorska som inte ens hälsade på varken Nico eller hans mamma och när jag bad dem svara på vissa frågor om när värkarna var och hur länge de varade för jag haft så ont att jag inte hade koll på det så fräste hon åt dem att hon frågade mig och att jag skulle svara...hoppas verkligen inte jag träffar henne igen! Därefter kollade de återigen livmodertappen som denna gång var 30mm, de kollade även hennes hjärtljud och konstaterade att hon mådde bra. Där fick jag ligga över natten och fick en tid uppbokad efter någon dag för att kolla livmodertappen igen som då var oförändrad. Efter vi varit på sjukhuset för återkontrollen skulle vi gå till Maxi för att äta och då svimmade jag för första gången i mitt liv så det blev två sjukhusbesök på en dag. Det var som tur bara ett blodsockerfall som gjort att min kropp sa ifrån.

Efter någon vecka fick jag åka in igen när jag hade ont, bebisen mådde bra men denna gång var livmodertappen 29mm, jag stannade åter igen över natten. Några veckor efter det var jag inne för sista gången, denna gång var Nico dock sjuk så han kunde inte följa med men som tur hade jag min underbara mamma där. Bebisen mådde bra och denna gången var livmodertappen 38 mm. Där fick jag  ligga en natt till och på morgonen kom en barnmorska och skulle skicka hem mig. Hon började då prata med mig om vad som kunde gjort att jag hade haft ont, hon kritiserade hur ont jag hade och sa att om jag skulle haft värkar skulle jag haft ont på riktigt (dock låg jag och grät värje gång jag hade ont, det var verkligen hemskt! Jag åkte inte in för jag tyckte det var roligt?!). Sedan ifrågasatte hon min psykiska hälsa och sa att imed att jag var så ung så skulle jag må väldigt dåligt och borde gå till en psykolog?! Jag har ett liv med depression, ja jag är depprimerad men det har inget med graviditet att göra...jag har snarare mått väldigt mycket bättre sen jag blev gravid. Men man mår inte mer dåligt för man är ung osv.... det är helt normalt att må dåligt när man ska få sitt första barn. Ens liv ska faktiskt förändras för alltid, 40 åringar mår oxå dåligt. Min dotter har räddat mitt liv, hon kanske ändrade på det för alltid, jag kanske inte får ett "normalt" tonårsliv men hade inte kunnat vara lyckligare än vad jag är nu. Jag älskar redan henne mer än något annat på denna gjord, hon har verkligen fått mina dagar att se ljusare ut. 

Barnmorskan sa ialafall till mig att nästa gång jag får ont ska jag ta en alvedon och gå och lägga mig.

Vilket jag gjorde nästa gång jag hade ont.

Jag är riktigt glad att jag hade Nico där den kvällen för annars hade jag inte klarat av smärtan. Läkarna har fortfarande inget svar på vad som orsakat detta men nu har jag iallafall inte känt av något på ett tag och hoppas att jag slipper det. 

Hur känns det att ha ett litet liv i magen då?

Helt underbart! Även om jag inte kan böja mig ner ordentligt längre, mina fötter ser ut som ballonger om kvällarna, min rygg tar kål på mig, magen är väldigt mycket ivägen och bökig, mina toabesök är en gång var tionde minut, vaknar 5 gånger om natten och jag får massa sparkar på revbenen som gör ont som bara den, förutom det så är det helt underbart att känna att man har någon som ligger där inne och vrider och vänder på sig och det är så gulligt att känna när hon får hicka. Att se Nico ligga och prata med henne om kvällarna, spela musik för henne och pussa på magen får mig att bli helt varm i kroppen, vi ska faktiskt bli en familj, en helt egen liten familj. Att en människa som man inte har träffat än kan göra en så lycklig och glad. 

Nu är vi här, 34 dagar kvar tills jag får träffa min livs kärlek.